Kaffestunden

Läraryrket är sannerligen mångfacetterat. Den här veckan har jag som vanligt haft roligt på mitt jobb, men mellan varven har jag känt mig lite som en bläckfisk som viftat hej-vilt med mina armar. Det har varit sedvanlig undervisning så klart, men också en massa annat - som det tenderar att bli då man jobbar med ungdomar. Huvudfokus för mig har alltid varit att undervisningen ska vara rolig och lärorik, kanske till och med bildande i ordets rätta bemärkelse. Ibland når man fram, ibland inte. Planering, undervisning, rättning av uppgifter, bedömning, ledarskap + att få eleverna att tycka om att gå till skolan..."tjöta" lite med dem i korridorerna och matsalen...boosta dem att göra bra grejer...få dem att tycka om att komma på mina lektioner och att få upp ögonen för att kunskap är viktigt. Allt detta och MYCKET mer hinner man med under en arbetsvecka. Ibland går man hem med en känsla av att inte riktigt ha räckt till, ibland med ett fett leende på läpparna och en visshet om att...

 Svinkallt i huvudstaden. Rimfrostskägg och blåfrusna fingrar. Vintern smög fram som en listig liten ninja och lönnmördade mina naiva drömmar om en snöfri tillvaro. Jag har aldrig tyckt om vintern, inte det minsta. Som liten åkte jag pulka, skidor, byggde snökojor och betedde mig - gjorde mig nog till rentav. Jag tyckte inte om kylan då och jag gör det sannerligen inte nu. Spelade väl teater eller gjorde det bästa av situationen. Jag har aldrig riktigt begripit hur snö och is kan ses som något mysigt och hajar till varje gång någon glatt utbrister i "Titta!!! Det SNÖAR!". Nä fy fan... Hur som helst, vad gör man då när den maktfullkomlige och gravt sadistiske Kung Bore kastar shurikens i ansiktet på oss? Mitt botemedel är kärlek och att gå in i ett slags andens ide som en björn-människa. Björnar torde för övrigt vara ett av naturens mest intelligenta djur: de hoppar över den här skiten och retirerar. Sedan återuppstår de likt vitsippan när våren kommer åter. Man måste ju buga ...

Som lärare får man ofta höra mycket roligt och tänkvärt. Vi arbetar med historia nu och under en lektion pratade vi om epokindelningar. Ett förslag som kom upp gällande den tid vi nu lever i var "Distansepoken". Det ligger sannerligen något i det. Kanske kommer framtidens barn att läsa om hur det var under 20-talet - inte det glada 20-talet, med hedonism, utsvävningar och dans på borden. Istället kommer det kanske i läromedlen att finnas fotografier på munskyddsdraperade ansikten och fullbelagda intensivvårdsavdelningar. Det är en galen tid vi lever i och det kan inte vara lätt att vara barn under dessa förutsättningar. 

Länge trodde jag och flera i min omgivning att jag hade hjärnspöken - jag fick till och med en diagnos på det hela: hälsoångest. Min kropp hade för länge sedan en annan uppfattning och ballade ideligen ur än hit och än dit. De första tecknen började troligen ge sig till känna redan i min ungdom. Otaliga stukningar, ont i fötterna och andra mer eller mindre knasiga yttringar, som alla hojtade om att något inte stod rätt till med mig, började bli en plåga. Innan jag långt senare i livet visste vad som var det underliggande problemet var jag nog länge betraktad (både av personer i min närhet och vårdgivare) som en slags uppdaterad Argan-karaktär - en inbillad sjuk. Jag trodde banne mig stundom själv just det. Lite senare i livet fick jag så veta att jag har ett konstruktionsfel: Ehlers Danlos-Syndrom. Detta rätade ut många av de oerhört snirkliga frågetecken jag hade i mitt huvud. Syndromet påverkar min bindväv och just bindväv är något vi har alldeles förbannat gott om i våra kroppar. De...

Ett ställe att samla malströmmen av tankar. En textruta istället för chokladruta till det rykande kaffet - kanske inte lika söt och smaskig men fylld med näringsämnen som får mig att fungera: ord. Ett tack till min fina kollega Lovisa Bonde, som puffat på mig och tyckt att jag borde försöka skriva lite. Det tänker jag göra, och jag tänker skriva i första hand till mig själv och om sådant som snurrar i min skalle. Tillvaron just nu är vänd upp och ner. Det känns som att vara statist (eller kanske huvudkaraktär ?) i en George A. Romero-film. Ni vet han som skapade Night of the Living Dead 1969, och därmed öppnade dammluckan för hela den flod av zombie-filmer som sedan följde. Skräckfilmen blev en kanal för att skildra den stökiga tid som då rådde i USA - kommunistskräck och tumult kring kriget i Vietnam. Viruset som idag plågar vår värld har gjort oss till levande döda - vi har redan insjuknat, somliga i covid-19, andra i en dallrande skräck som får oss att kippa efter andan bakom munsky...