Med bläckfiskarmar genom vardagen

Läraryrket är sannerligen mångfacetterat. Den här veckan har jag som vanligt haft roligt på mitt jobb, men mellan varven har jag känt mig lite som en bläckfisk som viftat hej-vilt med mina armar. Det har varit sedvanlig undervisning så klart, men också en massa annat - som det tenderar att bli då man jobbar med ungdomar. Huvudfokus för mig har alltid varit att undervisningen ska vara rolig och lärorik, kanske till och med bildande i ordets rätta bemärkelse. Ibland når man fram, ibland inte. Planering, undervisning, rättning av uppgifter, bedömning, ledarskap + att få eleverna att tycka om att gå till skolan..."tjöta" lite med dem i korridorerna och matsalen...boosta dem att göra bra grejer...få dem att tycka om att komma på mina lektioner och att få upp ögonen för att kunskap är viktigt. Allt detta och MYCKET mer hinner man med under en arbetsvecka. Ibland går man hem med en känsla av att inte riktigt ha räckt till, ibland med ett fett leende på läpparna och en visshet om att "idag satt den". Den här veckan har jag utöver undervisningen bjudit mina elever på sprit.....T-sprit. Vi har sanerat skåpen från klotter. Jag har också diskuterat etiska modeller och borrat ner oss i det svenska 1700-talet. Som sagt - det är en bläckfisktillvaro. 

Skönt då att komma hem och gömma sig under en sten på havets botten och lyssna på ett av de absolut bästa album jag hört på mycket länge - Nick Caves "Carnage". Någonstans måste man ju hämta lite krafter. Han besjunger den här jävligt märkliga tid vi lever i nu. Isolering, karantän. Mitt i allt detta tänder han ett bloss i mörkret och slutar i någon form av konklusion: vi kommer att klara detta tillsammans. Ungefär samma budskap som nog varje lärare nog vill förmedla till sina elever. Tillsammans är vi starka. Tillsammans klarar vi det mesta - även detta.

Peace