Ridån går upp

Ett ställe att samla malströmmen av tankar. En textruta istället för chokladruta till det rykande kaffet - kanske inte lika söt och smaskig men fylld med näringsämnen som får mig att fungera: ord.

Ett tack till min fina kollega Lovisa Bonde, som puffat på mig och tyckt att jag borde försöka skriva lite. Det tänker jag göra, och jag tänker skriva i första hand till mig själv och om sådant som snurrar i min skalle.

Tillvaron just nu är vänd upp och ner. Det känns som att vara statist (eller kanske huvudkaraktär ?) i en George A. Romero-film. Ni vet han som skapade Night of the Living Dead 1969, och därmed öppnade dammluckan för hela den flod av zombie-filmer som sedan följde. Skräckfilmen blev en kanal för att skildra den stökiga tid som då rådde i USA - kommunistskräck och tumult kring kriget i Vietnam. Viruset som idag plågar vår värld har gjort oss till levande döda - vi har redan insjuknat, somliga i covid-19, andra i en dallrande skräck som får oss att kippa efter andan bakom munskydden. Så vad göra, annat än att fly till tangentborden? Nu ser jag botten i min kaffekopp. Ta hand om er!